Direktlänk till inlägg 5 juni 2008

tom

Av barbamamma - 5 juni 2008 22:18

Jaha inte blev jag klokare av att träffa läkaren på psyk.

Klockan 10 var jag där. Hon sa att hon först ville ha lite bakgrund om mig och hur det var när jag började må dåligt. Jag sa som det var och hon hade läst på om mig det var bra.

Hon sa inget om att jag tyckte det var svårt med barnen och att jag har svårt att få ihop vardagen.

Däremot tyckte hon att jag ska minska på citalopramen från 60 mg till 40 mg i 10 dagar och efter det minska till 20 mg. Hon menade på att min trötthet och svettningar är biverkningar av medicinen.

Jag pratade om mitt kontrollbehov, att jag är känslokall och att jag blir arg. Hon sa att jag kanske skulle må bra av att jobba. Ehh jag som precis får ihop vardagen, hur ska jag kunna jobba?!

Sedan var det tack och hej. Jag ska få en tid till henne i vecka 27 sedan går hon på semester.

Hon sa ingenting om hur jag ska överleva när jag minskar dosen eller hur det ska bli med allt, inget om sjukskrivning.

Jag gick därifrån med en stor tomhet inom mig. Kände nästan för att gå hem och ta alla tabletter jag har.

Duktiga flickan som jag är så bet jag ihop och gick till stan, jag hade lovat fixa en present till vännen som fyller år i morgon.

Resten av dagen har jag haft en sabla huvudvärk och jag har mått illa. Kanske av värmen eller av besvikelse jag vet inte.

Jag låg och ville sova flera gånger för att jag var så trött men pojkarna bara stojade och bråkade.

När jag hämtade pojkarna på dagis sa de att det är ju stora sonens sista dag i dag. OJ Luften gick ur mig totalt, jag trodde ju han skulle få gå på tisdag med. Återigen frågade de mig om lilla sonen verkligen skulle komma till dagis när storebror är hemma hela sommaren. Ska de inte vara lediga ihop de är ju roligare.

Jag höll på att börja grina jag tänkte nej jag orkar inte hur ska denna sommar bli?

En mamma som inte orkar se fram emot sommaren och dotterns första sommarlov. Jag blir inte ett dugg glad när sambon frågar om vi ska tälta. Åk ni har jag sagt flera gånger.

Hur ska jag orka, jag vill inte mer?

Kan jag fly?

Ingen bryr sig om mig, är jag så osynlig?

Allmänt

Dela

Lotta

6 juni 2008 18:06

Hej och tack för en fin blogg. Jag är mamma till två barn som nu är i tonåren. Jag förstår precis hur du känner det. Jag har haft "psykiska problem" i många år och som om inte det räckte så har man dåligt samvete för att man känner sig som en dålig mor. Jag tycker det är bra av dig att låta ena sonen gå på dagis, det är väl bättre att han har kul där med kompisar och personal än att han blir en börda för dig, det blir ju inte kul för honom heller! Så kan du ju låta honom vara hemma någon dag då och då om du känner för det och orkar. Kram och lycka till!
Lotta

Veronica

6 juni 2008 22:21

Men åh vilken puckad läkare! Ta det här rätt nu, men kan du inte åka till psyk.akuten och kräva hjälp nu? Jag menar, du hade tom tankar på att ta tabletter...

Många, många, många kramar!

http://www.silverblavinge.wordpress.com

Miriam

6 juni 2008 22:26

Jag håller med både Lotta och Veronica! Låt yngste sonen vara på dagis. Jag vet preciiis hur skönt det kan vara, och TACK OCH LOV har vi dagispersonal som förstår att det kan vara så. Att man faktiskt behöver avlastning. Du måste få bli sjukskriven och vila upp dig, vännen. Så här kan du inte ha det.

Massor med kramar!!!

http://www.meramiriam.se

9 juni 2008 19:37

Tack Lotta!
Jag tänker ha lilla sonen där, han går ändå bara tisdag-torsdag 8.30-13.30 Det gör mycket för mig den tiden.
Om ett par veckor har sambon semester, då får de göra vad de vill här hemma. Jag bryr mig bara om mig själv i fortsättningen, ingen annan gör det.
Tack för dina vänliga ord.

Veronica: Jag vet inte ens om vi har någon psykakut här. Det har jag inte tänkt på. Jag känner mig så hjälplös och nere. Ja det skulle vara skönt att slippa allt, tanken slår mig dagligen, tro mig.
Vad tror du om mig, vad skulle din diagnos bli om mig?
Du är så snäll, kram.

Miriam: Jag har inte pratat med dem så mkt på dagis. De vet att jag är arbetslös, inget mer. Då får vi ha barnen 15 timmar. En av personalen där är sjukskriven för att hon gick in i väggen, jag träffade henne på familjekvällen hon var där. Jag kände igen mig i henne himla mycket.
Jag ska lämna lillsonen på dagis i morgon och jag säger att han ska gå precis som jag har skrivit på pappret.
Jag pallar inte med att ta med båda på skolavslutningen.
kramar