I dag leker barnen med sin kompisar. De var inne här förut och byggde med lego för fullt.   Jag var lite snäll och fixade mackor och dricka och sedan fick de glass.   Nu har de sprungit ut så det blev alldeles tyst här hemma. Sambon är iväg och handlar och minstingen tupplurar.

I morgon börjar allvaret med den vanliga vardagen igen. 

Jag har blivit dålig på att komma ihåg om jag har tagit mina   depressionstabletter på morgonen. Sist fick jag en burk istället för en ask med ark med tabletterna. Jag har bättre koll på arket om jag har tagit eller inte.  När de ligger i en burk har jag sämre koll. I går vet jag nte om jag tog dem, när jag kom att tänka på det så tordes jag inte ta 2 tabletter, tänk om jag hade tagit 2 innan, då hade jag fått i mig 2 till om jag tog en gång till.   Nehe vad svamligt det där blev, bah. Strunt samma.

Jag undrar när jag ska bli som en vanlig människa igen. Jag vet inte alls vad jag ska göra med mitt liv.  Det jag vill i första hand är att gå ner i vikt. Men det klarar jag inte själv, jag har försökt med allt möjligt. Med  Viktväktarna gick jag ner 3 kg men sedan hände inget mer.  Min kropp verkar omöjlig. Varför går jag upp så lätt men inte ner?

Även om jag inte äter godis, fikabröd och sköter mig som jag ska med att äta frukost, mellis, lunch, mellis och middag så står jag still i vikt.

Så som jag är nu vill jag inte vara, jag vill inte vara barnens feta mamma.  Jag vill inte köpa kläder i storlek XXL och 48/50.

Jag  vill inte ha en hängmage som jag har idag.

Jag vill ringa vc och be om reductil, men jag törs inte. Sist jag gjorde det fick jag prata med en sköterska som tyckte det var slöseri med en tid på vc, jag skulle ringa deras dietist. 

JAG VET HUR JAG ÄTER OCH SKA ÄTA MEN DET HJÄLPER INTE!!!!!

Jag vill inte väga nästan 100 kg som jag gör nu. 

Jag är hopplös och värdelös, jag lever bara för mina barn känns det som.